MUSIKRECENSIONER

MUMFORD & SONS
"Babel"
(Island/Universal)
På nätet: www.mumfordandsons.com

Mumford & Sons var med i tåget när folkrocken marscherade in i stan för några år sedan, även om det kanske var Fleet Foxes som gick längst fram med fanan. Hursomhelst, Londonkvartetten med Marcus Mumford i spetsen släppte helt utmärka debutalbumet "Sigh no more" och sålde miljoner ex bland annat tack vare låten "Tremble little lion man". Nu kommer andraskivan, och bandet gör det väldigt lätt för sig. Det som var befriande, lekande lätt banjopop på första, är exakt samma banjopop på andra. Därmed inte sagt att det inte är bra, för det är det, men det blir övermäktigt. Tolv låtar är på tok för mycket när man väljer att vare sig förnya sig eller variera sig mer och till slut sprutar banjoattackerna ur öronen på en. "Babel" räddas från en tvåa tack vare att detta ändå är ett oerhört kompetent band vars lägstanivå är hög, men också av strålande låtar, som titelspåret och nedtonade "Ghosts that we knew".
SARA HALDERT

MONEYBROTHER
"This is where life is"
(Hacka/Emi)
På nätet: www.moneybrothermusic.com

Det är lite symptomatiskt att Moneybrother går tillbaka till Monster-tiden på nya plattan "This is where life is". Jag kommer tillbaka till det. Men först; har globetrottern Moneybrother gjort en världsmusikplatta? Nej, skulle inte tro det. Här finns inte tillstymmelse till Mano Chao-tendenser eller "Graceland"-infall. För att ha använt studior i Chicago, Los Angeles, Jamaica, Sydafrika, Nya Zeeland och Brasilien låter det här väldigt mycket som Moneybrother innan han blev Money- brother, det han framför allt gjorde under tiden med punkbandet Monster på 90-talet men utan samma punkenergi. Men definitivt mer Strummer än Springsteen. Inte så konstigt då att han valt att göra en nyinspelning av "God knows my name" från Monsters "Rockers delight"-skiva och lagt den allra sist på plattan. Tycker i alla fall att det är ett steg framåt. Bättre låtar än på förra plattan, inte lika mycket ballader och framför allt inte så spretigt. Valet att bara ha en producent med hela vägen har gjort sitt. Det blir lite för jämntjockt, med några spår som inte orkar stå ut i mängden, vilket gör att betyget trots allt inte blir bättre.
HENRIK LARSSON

GREEN DAY
"Uno"
(Warner)
På nätet: www.greenday.com

När världens mesta pojkman Billie Joe Armstrong presenterar del ett av tre i punktrions hybris- projekt har de övergett sina bombastiska rockopera-ambitioner. Försöket att närma sig dans- musiken i "Kill the DJ" känns som en naturlig, om än oönskad, utveckling av Green Day-soundet. Men i stället för ängslig anpassning gör de det de kan bäst: punkig powerpop med hjärtat på ut- sidan. Alla är femton igen och den politiska agendan har tonats ner till förmån för tonårsföräl- skelsen. De har grävt i vinylbackarna och lyckats med det motsägelsefulla i att sno ihop garage- låtar som funkar för de stora arenorna och låten "Let yourself go" är det bästa bandet levererat på många år. Om det var ett tredelat album som krävdes för att Green Day skulle våga hitta den här sidan igen så, visst. Det blir ju aldrig som när det begav sig. Men det här är nära nog.
SOFIA JUVEL

STIFTELSEN
"Ljungaverk"
(Universal)
På nätet: www.facebook.com/stiftelsenmusik

Som frontman i Takida har Robban Pettersson fått ta sin beskärda del piskrapp från högtravande kritiker. Sällan har elitisternas förakt för folklighet varit lika tydlig som i rapporteringen kring Ångebandet. Men Pettersson låter sig inte kränkas och med nya sidoprojektet Stiftelsen visar han att han kan göra annat än semideppig postgrunge. Men om den romantiska dansbandsdängan "Vart jag än går" blev sommarens hålla handen-låt, bjuder albumet på "Nu får du gå hem", den skämmigaste låten sedan Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig". "Måste hela jävla natten gå innan jag får doppa veken i din eld?" frustar Pettersson och ger den pojkrumsrunkande Slitz-läsaren ett ansikte. Jag vill egentligen skriva något om folköl, nedkabbat och hur de fyller en Gyllene Tider-funktion, men den här våldtäktstörstande texten är långt ifrån Per Gessles finess. Med god vilja kanske du lyckas blunda för detta hjärndöda lågvattenmärke, och då är "Ljungaverk" en rätt trevlig platta. Jag kan inte göra det.
SOFIA JUVEL

NO DOUBT
"Push and shove"
(Interscope/Universal)
På nätet: www.nodoubt.com

No Doubt! Finns de fortfarande? Ja, elva år efter senaste plattan kommer här en skiva som faktiskt inte är så dum. Gwen Stefani och hennes bandkompisar försökte på sin tid göra någon slags radiovänlig ska. När de nu återkommer är det mesta av den punkattityden från deras tidiga år bortskalad nästan helt. Det finns lite influenser jag antar är hämtade från MIA och ett spår med Major Lazer, men annars är det mest radiovänlig pop som finns kvar av konceptet. Det kan man beklaga, men det låter bättre än man skulle kunna tro. Det är nämligen riktigt imponerande bra radiovänlig pop och på låtar som "Looking hot" och "One more summer" visar bandet klass. Gwen Stefani verkar vara på riktigt gott humör. Det hade jag faktiskt inte vågat tro.
MIKAEL FORSELL