MUSIKRECENSIONER

IGGY & THE STOOGES
"Ready to die"
(Fat possum/Border)

34 minuter. Så lång var Iggy & the Stooges gamla klassiker "Raw power".
Med gamle parhästen från den skivan, gitarristen James Williamson, så gör punkfarfar om bedriften och släpper en ny Iggy & the Stooges-skiva - som också är 34 minuter lång (borträknat extraspår).
Men där slutar väl likheterna med den 40 år gamla klassikern?
Nja.
"Ready to die" bjuder faktiskt på en del rätt pigga riff och melodier. Inte alls som Stooges-comebacken "The weirdness" från 2007 som var en rätt trött produkt.
Visst, här finns några rätt trötta texter men Williamsons intåg i bandet (efter en slipskarriär i Sonys tjänst) har gjort rätt gott. Ett öppning som faktiskt larmar nästan som i fornstora dagar.
Behållningen är dock när de skruvar ner reglagen något, som i lugna "The departed", hyllningen till avlidne Stooges-medlemmen Ron Asheton, med Pops barytonröst till steel gitarr och militärtrummor.
Henrik Larsson

CUE
"Back to see this place"
(Cosmos)

Minns ni "Burnin", ledmotivet till 90-talsserien "Glappet"? Förmodligen, eftersom låten var en superduperhit och spelades precis exakt överallt. Nu är one hit wondern Niklas Hjulström tillbaka med ny skiva. Han har tagit hjälp av namnkunnige producenten Peter Kvint och säger själv att skivan är en återgång till just det där 90-talssoundet som gjorde honom stor då.
Och det är kanske rätt tänkt. Men blir fel. Hybriden singer-songwriter invirad i någon slags Phil Collins-svepning blir dödstråkig. Kompetent, men stentrist. I sina bästa stunder, som i "Don't wanna lie", låter Hjulström som en äldre Erik Hassle. Och skivans bästa låt "Lost and found" har en hel del stuns och blir säkert en radiohit i sommar.
Men de flesta låtarna går in genom ena örat och ut genom andra, och efter ett par genomlyssningar är just "Burnin" fortfarande det enda man minns. Och nej, den är inte med på skivan.
Sara Haldert

GYLLENE TIDER
"Dags att tänka på refrängen"
(Elevator Entertainment/Emi)

Gyllene Tider är som Rolling Stones - de återförenas med jämna mellanrum för en nostalgisk publik som egentligen bara vill höra de gamla låtarna. Men medan Stones inte varit relevanta på skiva sedan 70-talet får ni inte ta kisspaus i sommar när Per Gessle och gänget spelar sina nya låtar på turné. I mina öron låter det som den bästa skivan Gyllene släppt ifrån sig på typ 32 år.
I en intervju nyligen sa Gessle skämtsamt att Halmstadskvartetten är det bästa Gyllene Tider-coverband som finns, och det finns ju inget mer pinsamt än ett band som desperat försöker återskapa tidigare glans. Men Per Gessle är inne i något slags kreativt stim som gör att den på pappret ganska simpla "Farfisa-popen" inte låter gammalmodig. Snarare tvärtom.
För även om Gessle gärna flirtar med bandets historia i bagateller som "Chikaboom" och förstås aldrig kan motstå att rimma "hyllan" med "fyllan" och "Bob Dylan" finns det här ett driv och en hunger i låtarna som man inte hittar hos så många andra stadgade män i 55-årsåldern.
Det är ett pärlband av popdängor, där det vemodiga titelspåret och "Man blir yr", sticker ut - liksom den nostalgiska, närmast psykedeliska "Anders och Mickes första band".
Det blir nog en sån där Gyllene sommar igen.
Mikael Forsell

SNOOP LION
"Reincarnated"
(RCA/Sony)

"Jag känner att jag alltid har varit en rastafari. Jag hade bara inte mitt tredje öga öppet, men nu är det vidöppet". Så lät det förra sommaren när Snoop Dogg bytte namn till det mer reggaeklingande Snoop Lion, och i höstas kom dokumentären om hans inre resa. På "Reincarnated" känns det mer som att en helt vanlig 40-årskris, inte andarna på Jamaica, föranlett namnbytet. Snoop tolkar reggae, kryddar med dancehall och låter Major Lazer producera. Ibland går det riktigt bra, som när han på "Lighters up" får sällskap av en av dancehallens finaste röster, Mavado. Ibland blir den påklistrade jamaicanska dialekten väl plojig ("Smoke the weed" ).
Lejonet radar upp samarbeten (bland andra Drake, Akon, Rita Ora, Miley Cyrus, Chris Brown) och slänger sig med oväntade trädkramarrader som "Global warming make the whole world panic, take care of mother nature 'cause she's the planet" och förklarar att "Money makes a man and that's a crime". Miljömedvetenhet och kapitalkritik brukar inte förknippas med Snoop, och tyvärr funkar det inte nu heller. Albumet känns mer som en trött pose snarare än en ny livsstil. Snoop släpar sig igenom låtarna, dolk bakom en rökridå. Borta är hans vassa tunga och det karaktäristiska, sneda leende som alltid annars lyser igenom.
Karin Dofs

PHOENIX
"Bankrupt!"
(Warner)

Bortsett från de två första, fantastiska, albumen "United" och "Alphabetical" har Phoenix alltid varit ett av världens tråkigaste band.
Fransoserna är visserligen inte dåliga. Såväl "It's never been like that" som "Wolfgang Amadeus Phoenix" är helt okej skivor men tyvärr känner man knappt någonting när man lyssnar på dem.
Det är samma sak med bandets femte album. "Bankrupt!" består i stora delar av snygg och solbränd pop i pastellfärgad kostym. Låtar som "Entertainment" och "Drakkar Noir" är omedelbara hits.
Problemet är bara att alltihop låter så svalt att man måste ta på sig en varm tröja varje gång skivan tonar ut. Det är ett stort minus för ett band som spelar en typ av musik som snarare borde få en att vilja knäppa upp skjortan och dricka rosévin.
Linus Brännström