MUSIKRECENSIONER

LOUISE HOFFSTEN
“Looking for mr God”
(Warner Music)
På nätet: www.hoffsten.com

Alla som såg Louise Hoffsten i "Stjärnorna på slottet" vet att hon har gott om sorg för att ha stoff till bluesen som hon blivit så känd för. Men mycket av det har hon redan klarat av på tidigare skivor och jag finner inte så mycket blues på den här skivan. Hon verkar ärligt talat må alldeles för bra för det och vara på alldeles för gott spelhumör. Det jag gillar bäst är när hon glider iväg över musikgenreskalan och hamnar någonstans närmare country med en rockigare touch. Då det är riktigt bra, som i öppningsspåret "I'll get by" och i den lugna, fina "An empty valentine's box", känns det som att hon träffat helt rätt med sin karriär. Paradoxalt nog känns det mindre fräscht när  munspelet åker fram och bluesen ska stampas igång. Där upplever jag det som att det går på rutin. Men om man ska kalla det här för en comeback så är det en riktigt bra sådan.
MIKAEL FORSELL

THE MACCABEES
"Given to the wild"
(Fiction/Cooperative Music)
På nätet: www.themaccbees.co.uk

Årets första stora brittiska hajp är The Maccabees; på omslaget till förra veckans NME och så när etta på  Englandslistan i söndags (de blev till slut fyra). Och det är inte så konstigt. Det handlar om fem killar som på sin musikaliska resa till sitt tredje album nått fram till den skärningspunkt där all kritikerhyllad musik just nu går samman. Plattan är därmed som gjord för att hyllas. Man borde egentligen hata det, för när man sitter med skivan i lurarna så känns det så uttänkt. Här hörs en hel del Arcade Fire-influenser, drömsk Radiohead-inspiration och samtidigt kristallklara Coldplaymelodier... Parat ihop med rytmkänsla som hos Vampire Weekend... Det går att  rada upp influenser längre än så.
Men, och det är ett stort men, mitt i det här så lyckas Maccabees hitta ett eget uttryck. Sångaren Orlando Weeks har den perfekta kombinationen av bräcklighet och styrka i rösten och deras låtmaterial är väldigt starkt.
MIKAEL FORSELL

ANNA IHLIS
“Long before my hair got black”
(Peace&Love Artist/Border)
På nätet: www.annahilis.com

Anna Ihlis debut förrförra året var en rätt trevlig  bekantskap men föll lite bort i mängden. Det var synd för jag gillar hennes röst och melodierna var det heller inget fel på. Likadant är det på nya plattan "Long before my hair got  black". Skillnaden är att här har uttrycket förfinats något och hennes röst låter ännu bättre. Problemet är även den  här gången att det är rätt fullt i fållan med kvinnliga svenska singer/songwriter-klingande popartister. Det räcker att nämna Maia Hirasawa och Miss Li för att hitta artister med ett ännu klarare uttryck.
HENRIK LARSSON

KATHLEEN EDWARDS
"Voyageur"
(Rounder Records/Universal)
På nätet: www.kathleenedwards.com

Det är knappast klackarna i taket när Kathleen Edwards och Bon Ivers Justin Vernon gör musik tillsammans. Bon Iver-frontmannen är medproducent på den kanadensiska sångerskans fjärde album "Voyageur". Problemet är att hans uttryck är för starkt medan Edwards är för svagt. "Voyageur" är vacker men diskret pop, på gränsen till tråkig. Jag hade önskat att Kathleen Edwards istället tagit ett steg fram och visat mer schvung i sitt låtskrivande.
LIV SANDER

FIRST AID KIT
“The lins roar”
(Wichita/Border)
På nätet: www.firstaidkit.com

De flesta älskade Johanna och Klara Söderbergs debutskiva "The big black and the blue" som kom 2010.  Nästan alla. Systrarna från Svedmyra fick ömsinta kramar av både kritiker och namnkunniga kollegor som Jack White och Patti Smith, och då blir förstås förväntningarna på skiva nummer två skyhöga. Men de håller. Första skivan spelades in i hemma i sovrummet, men nu har produktionen växt. Albumet är inspelat i Omaha med systrarnas egen idol, Mike Mogis från Bright Eyes, vid spakarna. Och vilket material Mogis får förvalta. Men han gör det oerhört varsamt. I hans och Söderbergs händer blir "The lions roar" ett stycke chosefri countrydoftande folkpop levererat med sådan pondus och värdighet att man blåser av stolen.
Det märks dels i titelspåret, där stämsången är så kraftfull att den tränger genom märg och ben, men också i skivans bästa låt, "Emmylou". Där hyllas föregångare och inspiratörer som Gram Parsons, Emmylou Harris och June och Johnny Cash och det är inte övermagat, utan helt logiskt. Det här är nämligen stora röster för stora scener, och nu bör First Aid Kit slå igenom på allvar. Enda anledningen till att inte gem fem plus är att skivan är något  jämntjock. Någon liten överraskning och "The lions roar" hade fått full pott.
SARA HALDERT

EXAMPLE
“Playing in the shadows”
(Vertigo/Warner)
På nätet: www.trythisforexample.com

Example har vandrat från rap och hiphop till ett mer electronicasound, vilket gett honom två Englandsettor det  senaste året och gjort honom mycket mer intressant som artist (framförallt om man inte befinner sig i England där diskussionen om Example är "äkta" eller ej blossat upp, vilket kan göra en rätt trött...). Resan är inte slutförd; som rappare har han begränsningar, framför allt när han lugnar ner tempot, men när han släpper loss och siktar mot dansgolvet bränner det till. Förstasingeln "Changed the way you kiss me" hade kunnat vara en new romantic-hit med ABC eller Heaven 17, men han blandar också in dubstep, lånar lite från Daft Punk och har även producenterna bakom Faithless till hjälp. När det är som bäst når han samma "arenadance"-nivåer som Swedish House Mafia och det är inget dåligt betyg.
MIKAEL FORSELL

THE BIG PINK
“Future this”
(4AD/Playground Music)
På nätet: www.musicfromthebigpink.com

Jag gillade The Big Pink – långt innan jag hört bandets musik. Brittisk electropop med ett storslaget anslag,  medlemmar med hög kreddfaktor och anknytning till bland andra Crystal Castles och Alec Empire, vad kunde gå fel? Så kom den utslätat radioanpassade singeln "Dominos" och förklarade varför vår relation var omöjlig. Nya plattan "Future this" gör egentligen inget för att laga sprickan mellan oss. Trots de bästa musikaliska förutsättningar och att jag ibland kommer på mig själv med att nicka i takt till det tillbakalutat dansanta svänget i låtar som "Give it up", är Robbie Furze och Milo Cordell för ängsligt tillgängliga för att vara intressanta.
SARA ULLBERG

GYM CLASS HEROES
“The papercut chronicles II”
(Decay/Fueled by Ramen/Warner)
På nätet: www.gymclasshereoes.com

Adam Levine från Maroon 5, Teddy Tedder från Onerepublic, producenten Benny Blanco (Kesha, Katy Perry, Britney Spears) och låtskrivaren Ammar Malik ("Moves Like Jagger"). Skivbolagschefen Pete Wentz från Fall Out Boy har öppnat plånboken rejält inför arbetet med Gym Class Heroes nya platta. Men så har det också gett resultat där första singeln Levine-samarbetet "Stereo hearts" tagit sig högt upp på Billboards lista. Det är skickligt hantverk med lättsmälta poprefränger som skapats med ett enda syfte. Inget konstigt med det.
Problemet är bara att drygt en tredjedel av materialet har bandet fått hjälp med. Resten har de i stort sett skrivit själva och då låter deras rätt saggiga rock-hiphop daterad och trist. Själv föredrar jag poplåten "Life goes on" där GCH samarbetat med det danska stjärnskottet Oh Land (Nanna Fabricius).
HENRIK LARSSON