BIORECENSIONER

THE CALL
Regi: Brad Anderson, 2013
Medverkande: Halle Berry, Abigail Breslin, Morris Chestnut m.fl.

Efter ett obehagligt samtal till larmnumret 911 bevittnar telefonoperatören Jordan (Berry) ett vidrigt överfall som slutar otrevligast möjligt. Hon blir skakad så till den grad att hon inte längre kan sköta sitt jobb tills den dag den kidnappade Casey (Breslin) ringer från bakluckan av en rullande bil. Fast besluten att få hem den kidnappade Casey vid liv gör Jordan sitt yttersta för att polisen ska hitta henne i ett klassisk katt-och-råtta-upplägg.
Visst låter det som en dussinthriller vi kanske sett för många gånger men The Call överraskar med osedvanligt djup och snitsig, om än lite väl otrolig, handling. Filmen är smart uppbyggd och då det grundas i Jordans psykologiska utgångspunkter får The Call en nerv som saknas i många moderna thrillers som bara bygger på mördarens framfart. Genom att lägga fokus på huvudpersonens brottande med filmens inledande trauma blir Jordan till Halle Berrys kanske allra bästa prestation som skådespelare. Fast hon lär väl inte få en Oscar för det.
Strukturen i filmen är väl avvägt spänningsskapande som håller i sig långt mot upplösningen. Möjligen är det hela lite väl cyniskt men det sätter en perfekt punkt för filmens tonläge.
JONAS DANIELSSON

GAMBIT
Regi: Michael Hoffman, 2012
Medverkande: Colin Firth, Cameron Diaz, Alan Rickman m.fl.

Den stela konstkännaren Harry (Firth) är less på sin idiotiska chef och planerar att lura av honom en förmögenhet genom en förfalskad Monet-tavla. För att lyckas måste han övertala den vilda fröken Pusnowski (Diaz) att samarbeta. Det går sådär.
Att det här är ett manus av bröderna Coen är helt obegripligt. Inte ens i deras flamsigaste stunder, som till exempel Arizona Juinior (1987), är de i närheten av såhär dumfjantiga. Alla stereotyper som flyger runt i filmen, som de självmedvetna japanerna, eller larviga förvecklingar kring mingvaser är små kortfilmer som inte ens är roliga enheter. Sammansatt med annat trams blir det smått outhärdligt.
Ingen av skådespelarna verkar heller särskilt bekväma att ha blivit typecastade som gamla roller de blivit kända för. Till och med Alan Rickman missar att riktigt sätta den där dryga jäveln han spelar. Mest störd blir jag ändå på Cameron Diaz som på något sätt återupprepar lågvattenmärket Snygg, sexig & singel (2002) genom att spela över så en får lust att sätta händerna för öronen och skrika.
Jag är inget stort fan av komedier överlag men gillar att bli underhållen lika mycket som någon annan. Det här är tyvärr motsatsen till underhållning.
JONAS DANIELSSON

IDENTITY THIEF
Regi: Seth Gordon, 2013
Medverkande: Melissa McCarthy, Jason Bateman, Jon Favreau m.fl.

Det här är s.k. ”rolig film” som ”går över gränserna” med hjälp av svordomar, äckligheter och serietidningsvåld. Allt handlar om att lära sig stå ut med en skrikig kvinna – och det har inte med kön att göra, jag tål ingen skrikig karl a la Ace Ventura heller men har i och för sig kanske lite mer överseende med John Candy i Raka spåret till Chicago (1987). Det hela handlar nog om finess, vilket Identity Thief saknar.
Nåväl. En skicklig bedragare får tag i Sandys personuppgifter och lyckas inte bara ruinera hans familj utan även få honom arresterad. När bedrägeriet upptäcks har polisen inga befogenheter och eftersom Sandy riskerar att förlora sitt nya jobb måste han själv gripa skurken.
Humorn i filmen består i största del av att Sandy ju är ett.... TJEJNAMN!! (Skrattsalvor). Så bedragaren som snor hans identitet är en tant, du fattar ju själv hur pinsamt det är. Men det är inte vilken tant som helst. Kvinnan är extremt irriterande, påträngande och... TJOCK! (Skrattsalvor).
Det som ändå ger filmen värme är att Sandy och hans familj är genomgoda. De visar ett strålande tålamod gentemot den som hotat att förstöra deras liv och att förlåtelse räcker enormt mycket längre än hämnd. Ett ovanligt sympatiskt budskap i en i övrigt rätt osympatisk film.
Nä, Gordons bästa film är fortfarande nörddokumentären King of Kong (2007). Se den istället.
JONAS DANIELSSON

OLYMPUS HAS FALLEN
Regi: Antoine Fuqua, 2013
Medverkande: Morgan Freeman, Radha Mitchell, Gerard Butler m.fl.

Precis lagom i tid, med tanke på världsläget mellan Nordkorea och USA, kommer en härlig propagandafilm.
Via en makalös och våldsamt våldsam kupp lyckas koreanerna överta Vita huset med presidenten som gisslan. Inifrån Vita husets hjärta ska sedan kärnvapen orsaka världskaos – mwohahahaha! Som tur är har den avdankade, men världsmästarbästa, Secret Service-agenten Mike lyckats ta sig till platsen.
Som en modern John McClane gör Mike en die hard med alla skurkar medan han slänger stenhårda oneliners omkring sig. Och visst låter Olympus has Fallen och dess innehåll kanske som en kvarleva från 1980-talets actionfilmer och det kanske det också är. Men tar man filmen för den amerikanska flaggviftare den är så är det samtidigt riktigt underhållande.
Gerard Butler passar perfekt i rollen som Mike och blandat med den riktigt ondskefulle superskurken Kang (Rick Yune) blir det här ett raffel fullt möjlig att både skratta åt och oroas med.    
JONAS DANIELSSON