BIORECENSIONER

EN BOHEM I PARIS
Regi: Anne Fontaine, 2012
Medverkande: Isabelle Huppert, André Dussollier, Aurélien Recoing m.fl.

I en perfekt smältdegel av finkultur, pengar och social tillhörighet lever det tillknäppta paret Agathe och François ett perfekt liv. Det enda som bekymrar dem är att sonen tycks vara något ointelligent och kommer att ha svårt att använda sig av det kulturella kapital han växt upp med. När sonen får en betydligt smartare kompis följer hans bohem till far med som extramaterial in i den lilla familjen. Slusken Patrick tillför såklart en spontanitet och livsglädje till den frostiga familjen.
Det är lätt att dras med när borgarparets tillvaro bokstavligen raseras och mötet mellan klasser säger en hel del om hur våra fördomar om klasskillnader kan skapa komik. Första halvan av En bohem i Paris är strålande och återhållsam humor, främst genom Isabelle Hupperts kyliga porträtt av isdrottningen Aghate. Tyvärr blir ändå filmen för lång vilket kanske skulle varit okej om det inte utmynnat i både tråkig buskis och överdrivet larv. På gränsen mellan att vara hjärtvärmande och larvig håller sig En bohem i Paris precis på knivseggen vilket gör filmen beroende av vilket humör publiken är på.
JONAS DANIELSSON

HOTELL TRANSYLVANIEN
Regi: Genndy Tartarkovsky, 2012
Röster original: Adam Sandler, Selena Gomez, Andy Samberg m.fl.
Röster Sverige: Kim Sulocki, Mikaela Adai Jennefors, Sharon Dyall m.fl.

Dracula har lovat sin hädangångna hustru att för alltid skydda deras dotter mot de elaka människorna. Bästa sättet att göra det är att skapa en fristad åt alla monster: Hotell Transylvanien. Här samlas världens monsterelit för att vila upp sig från människopesten. Men säg den semester som varar för evigt.
Hotell Transylvanien är en gothares våta (mar)dröm. Alla rätta detaljer är på plats. Det vimlar av både rullande huvuden, söta varulvsbarn och en trulig tonåring som vill se världen (fast borde inte en monstergothare ha rosa sparkdräkt?). Beroende på hur vana barnen är vid de klassiska monstren är Hotell Transylvanien ändå inte nära de skrämselpiller som till exempel Monster House eller ParaNorman levererar.
För oss lite äldre är kanske storyn tunn men det är nästan irrelevant när de fem stora - Dracula, Wolf Man, Frankensteins monster, Mumien och den Osynliga mannen - samlas i foajén. Det är inte bara ett kärt återseende dem emellan utan en hämningslös hyllning till monsterfilmens tydligaste ursprung. Tydligt blir också genrens avsaknad av kvinnliga monsterikoner.
För att vara barnfilm med söta medverkande som tar udden av temat är det med förvånande nostalgi och kärlek Hotell Transylvanien porträtterar de fallna skräckkungarna och hundra år av creature features som Them, Fiend without a face och en hög med zombiefilmer. Hotell Transylvanien är inget animerat mästerverk men tillräckligt fullproppat med monsterfeeling för att övertyga den här monsterdiggaren.
JONAS DANIELSSON

BEDRAGAREN
Regi: Nicholas Jarecki, 2012
Medverkande: Richarde Gere, Susan Sarandon, Tim Roth m.fl.

Robert Miller är mannen som har allt. Pengar, framgång, familj och älskarinna. Mitt i en knepig uppgörelse försätter sig Miller i en så prekär situation att hela fasaden hotar att rämna. Filmer om ekonomi har i dagens finansiella krisläge börjat handla allt mindre om succéhistorier. Istället är det blåsvädret på toppen vi intresserar oss för. Rikemännens fiffel med de stora stålarna ger oss perspektiv på hur system urholkas och hur lätt det är att pengarna styr. Styrkan med bedragaren är att Gere lyckas göra Miller till en betydligt mer komplex karaktär än de giriga kapitalistporträtt vi är vana. Miller är utan tvekan ett svin som utan skrupler gör vad som helst för att fasaden inte ska rasa. Samtidigt är han en människa. Det som gör filmen intressant är att man samtidigt avskyr det mesta Miller gör men att det är omöjligt att inte sympatisera med honom när nätet dras åt. På samma sätt som i till exempel Gudfadern eller Dexter sympatiserar man helt enkelt med fel sida. Gere är som skapad för rollen som mannen med den perfekta ytan och som den envetne snuten är det otroligt skönt att se en sluskig Tim Roth återvända till de större filmrollerna. Bedragaren är helt enkelt en karaktärsdriven nagelbitare med både nerv och innehåll.
JONAS DANIELSSON

A.C.A.B – ALL COPS ARE BASTARDS
Regi: Stefano Sollima, 2012
Medverkande: Pierfrancesco Favino, Roberta Spagnuolo, Nick Nicolosi m.fl.

Kravallpolisen är de som på film bara är med när huvudpersonen ska göra ett farligt tillslag eller när de spränger sig in i en knarkfabrik. ACAB försöker ta oss närmare sätta oss in i snutarnas liv och ta oss bakom de skottsäkra sköldarna. Den dokumentära stilen och övertygande, om än kanske väl råbarkade, skådespelarinsatser gör att filmen känns smutsigt levande. Det vilar en nerv i filmen som är svår att inte svepas med i. Men att tränga bakom de här människornas hårda yta är mer än vad filmen mäktar med. Det är som en vägg av gruppgemenskap, ära och manlighet står mellan kameran och känslorna.
Visst kan man kanske sympatisera med skilsmässa och att inte få träffa sin dotter, men det blir liksom svårt då han samtidigt misshandlar dotterns mamma. Utgångspunkten att alla poliser är svin kanske får sig en liten törn, men knappt och långt ifrån tillräckligt. Den sjudande rasismen, hatet, ilskan, uppgivenheten som pyr från varenda del av samhället i ACAB målar en svart bild omöjlig att skaka av sig. Finns det något hopp för människan när hon ständigt är inställd på konflikt?
JONAS DANIELSSON