BIORECENSIONER

THE WOMAN IN THE FIFTH
Regi: Pawel Pawlikowski, 2011
Medverkande: Ethan Hawke, Kristin Scott Thomas, Delphine Chuillot m.fl.

The woman in the fifth är en ganska arty film och beträder rätt kända surrealistiska marker om identitet, drömmar och paranoia. I den här blandningen traskar den deprimerade och nyskilda Tom Ricks omkring i Paris. Mest för att han vill träffa sin dotter men också för att hitta gnistan i sitt eget liv igen. På en författarträff stöter han ihop med den ungerska änkan Margit vars blotta existens tycks skaka honom på ett sätt varken han, eller vi, kunnat ana. Det första tecknet på en ”arty” film för artys skull är att slutet är obegripligt. Ibland fungerar det, ibland inte, som i David Lynchs Lost Highway - där själva det obegripliga är filmens storhet. I fallet The woman in the fifth önskar jag att jag hade läst den litterära förlagan eftersom den inte har det anspråk på känslor som Lost Highway, eller mycket annan surrealism har. Med detta sagt, tycker jag ändå att filmen lyckas med att skildra obehag och  paranoia vilket gör den lite av en lillebror till Polanskis Hyresgästen. Att betyget ändå ”bara” blir en trea har tyvärr med Ethan Hawke, och kanske mina förutfattade meningar, att göra. Jag tycker inte att han är bra - inte ens när han pratar franska.
JONAS DANIELSSON

CONTRABAND
Regi: Baltasar Kormákur, 2012
Medverkande: Mark Wahlberg, Kate Beckinsale, Ben Foster m.fl.

Contraband är en nyinspelning av den isländska filmen Reykjavik - Rotterdam och handlar om en smugglare som tänkt sluta skurka för att satsa på tryggheten med familjen. Men säg den brottsling som inte blir lite sugen på de stora pengarna? Iallafall på film. Konceptet med ”den sista stöten” är uttjatat till döddagar men är här ändå hyfsad action som skulle lyfts med en lite mer karismatisk skådis än Mark Wahlberg i huvudrollen. Han är inte dålig egentligen, bara ointressant och endimensionell vilket också har med manuset att göra då den intressantaste karaktären nämligen inte är huvudrollen. Det gör att filmen kantrar och visar att det intressanta i actionfilmer kanske inte nödvändigtvis är action. Moralisk tvivelaktighet och personliga känslor har faktiskt lika stark betydelse här som i vilken annan genre som helst. I det stora hela är det väl okej, men filmen hade lika gärna kunnat gå direkt till dvd utan att någon, förutom filmbolaget, hade brytt sig.
JONAS DANIELSSON

THE WOMAN IN BLACK
Regi: James Watkins, 2012
Medverkande: Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer m.fl.

För att bevisa sin duglighet som advokat skickas änklingen Arthur iväg på ett uppdrag till en avlägsen by och ett mytomspunnet hus. Här ska han ensam, och helst mitt i natten, gå igenom papper för att avyttra huset. Byborna är konstiga och i huset huserar någonting ondskefullt. Inledningen till The woman in black är klassisk och med parallellerna till Dracula sätts stämningen direkt. En tryckande stämning, som genom filmen blir allt tätare. För den som älskar spökhusfilmet är The lady in black ett måste. Filmen blir med rätt små medel ruskigt ruskig och bevisar att i skrämselfilm är faktiskt ”less” djävligt mycket ”more”. I vissa stunder lyckas nog filmen få även den mest luttrade Huset som Gud glömde-fantasten att rycka till i biostolen. Kanske har vi sett det 100 gånger förr, men den här 101:a gången är definitivt värt det. Kan det här vara beviset för att det anrika skräckbolaget Hammer Films är tillbaka på riktigt? Jag tror faktiskt det.
JONAS DANIELSSON

BULLHEAD
Regi: Michael R. Roskam, 2011
Medverkande: Frank Lammers, Sofie Sente, Matthias Schoenaerts m.fl.

En sak är säker. Du är körd. I dag, i morgon och för alltid. Körd! Det är det upplyftande inledningen till det brutalt tunga men besynnerligt nog också ödmjuka belgiska dramat Bullhead. Berättelsen har sin utgångspunkt i två pojkars vänskap och en brutal händelse som format hela deras liv. Som män i sina bästa år är de inblandad i olaglig kötthandel och bär på undertryckta känslor som gjort dem till fiender. Frustrationen sjuder under ytan och våldsexplosionerna skvallrar inte bara om en freudiansk syn på barndom och brottslighet utan också om hur begränsad manlighetens uttryck är. Arbetet med att skapa och framhålla den hårda manligheten är också det som i filmen leder till undergång. Det går att se Bullhead som en slags maffiathriller och en väldigt bra sådan, men som ett allvarligt porträtt av den manliga könsrollen är det kanske den allra bästa. Den blir på det sättet också en film,  på riktigt, för alla. Förmodligen kommer Bullhead bara att visas i storstäder eller på små biografer i resten av  landet. Kontakta genast din närmaste biograf och kräv den i din stad. Ja, den är så bra!
JONAS DANIELSSON