BIORECENSIONER

LINCOLN
Regi: Steven Spielberg, 2012
Medverkande: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones m.fl.

Att Spielberg är intresserad av tider med politisk förändring och förtryckets mekanismer är välkänt via filmer som Solens rike (1987), Amistad (1997) och Schindlers List (1993). Här är det själva de politiska intrigerna kring avskaffandet av slaveriet som är i fokus. Lincoln är som Vita huset i ett långt extraavsnitt som utspelar sig under inbördeskriget. Det här är nämligen politiska förhandlingar och intriger på hög nivå. Hur ska Lincoln kunna utnyttja kriget för att få igenom trettonde tillägget till konstitutionen som upphäver landets slaveri när representanthuset är delat och 20 röster saknas? I kammare och kulisser förhandlas och övertalas det för att få igenom lagförslaget samtidigt som unga män dör i drivor på slagfältet. Det här är en film om stora män, deras bedrifter och visdom men visar också hur styrda vi människor är av traditioner (Kalles jul någon?) som förblindar och skrämmer. I den här gubbiga miljön är det en befrielse att Spielberg gör en poäng av det i och med den upprördhet som uppstår när någon undrar vad nästa steg blir. Ska vi också låta kvinnor rösta? Som historielektion är Lincoln utmärkt och riktigt spännande även om den också är ganska pratig. Vad som gör Lincoln så förbaskat rafflande är inte Daniel Day-Lewis rolltolkning, det ödesmättade läget eller Spielbergs dramaturgiska förmåga, även om det förstås hjälper. Det avgörande är att man får en känsla av att politik betyder något. Något drivet av personliga och ideologiska övertygelser istället för borttappade vallöften och opinionsmätningar. Att Lincoln hade enormt stora frågor som slaveri och enandet av ett delat folk gör såklart historien mer spektakulär och honom till en hjältefigur. Hjältestatusen går dock att nyansera och koka ner till en mer vardaglig politisk nivå. För visst vill vi också ha politiker som kämpar för en politisk övertygelse om mänsklig frihet, annat än den att välja elbolag, och värdighet?
JONAS DANIELSSON

PITCH PERFECT
Regi: Jason Moore, 2012
Medverkande: Rebel Wilson, Anna Kendrick, Brittany Snow m.fl.

En film som inleds med en a cappellaversion av I saw the sign av Ace of base kan ju inte vara bra. Fast... om låten avbryts av en kaskadspya, hur ska man tänka då? Det blir i alla fall onekligen mer intressant. Spyan gör inte bara att den första tjej-a capellagruppen Barden Bellas direkt åker ur den nationella a capellatävlingen utan också dem till musikalvärldens driftkukun. Gruppens ledare och kräkansvariga Aubrey ger inte upp och försöker få nya medlemmar på campus för nästa års tävling. Det går väl sisådär. Musikalfilmer i collegemiljö ligger inte särskilt högt på intresselistan för undertecknad, men Pitch Perfect är en välberättad komedi utan alltför stora åthävor. Att de refererar till filmen Breakfast Club (1985) är inte alls bara en slump. Pitch Perfect känns som en John Hughes-film även om både skämten och relationerna uppdaterats en del. Visst är musikalnumren och vissa sånguppvisningar aningen outhärdliga, men som ungdomskomedi är Pitch Perfect riktigt underhållande. Speciellt lyckad är Rebel Wilson i rollen som den roliga Feta Amy. Faktum är att hon, trots en del trista och obligatoriska tjockisskämt, är mycket av filmens hela behållning. Kul att se ungdomsfilm som fokuserar på unga tjejers livsvillkor utan att (enbart) handla om killproblem.
JONAS DANIELSSON

DJANGO UNCHAINED
Regi: Quentin Tarantino, 2012
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Christoph Waltz m.fl.

Django Unchained utspelar sig två år innan det amerikanska inbördeskriget och slaven Django (Foxx) finner sig plötsligt uppköpt av den excentriske prisjägaren Dr. King Schultz (Waltz). Schultz vill att Django ska hjälpa honom hitta bröderna Brittle och som tack för hjälpen blir Django en fri man. Bara det att en svart man rider på en häst får männen i den amerikanska södern att tappa hakan (eftersom det var förbjudet). Django och Schultz blir partners som drar igång ett sjuhelvetes kaos i jakten på Djangos fru Brunhilde. Handlingen är således inte alls som i Sergio Corbuccis helt suveräna Django från 1966. Om titeln ändå använts enbart för att kunna spela Luis Bacalovs klassiska tema är det helt genialt eftersom det ger inledningen till Django Unchained en fast förankring i klassisk exploitationfilm och dess over-the-top-attityd.
Quentin Tarantino uppdaterar ännu en genre vi sällan får nöjet att se på bio, nämligen spaghettiwestern. Eller uppdaterar förresten - som vanligt handlar det mer om hyllningar av en tid då filmer kunde göras utan hämningar. Därmed är det inte bara soundtrack eller titlar som återanvänds utan även tydliga exploitationteman av hämnd, överdrivet våld och kontroversiella tabun. I Django Unchained består det kontroversiella i att behandla Amerikas slaveri som unerhållning utan hänsyn till historiska fakta och att använda den fördomsfulla termen Nigger. Ett ord som Tarantino redan i Jackie Brown retade upp exempelvis filmare som Spike Lee med. Visst, det är kontroversiellt och problematiskt, men exploitationfilmens själva essens är också att utmana och ifrågasätta. I det här fallet helt legitimt. Varför kan man inte behandla slaveriets avskyvärdheter annat än i tunga draman? Det är här i populärkulturens hjärta det ständigt sparkas uppåt och maktordningar ifrågasätts. Tarantino står också på de förtrycktas sida och Django Unchained kan med fördel jämföras med till exempel blaxploitationfilmen Shaft som på samma sätt is stickin' it to the Man. Django Unchained är exploitation både i själ och i utförande. Det pratas och pratas, blod sprutar och det skämtas om inskränkta rasister och deras felkonstruerade huvudsäckar i en underbar Monty Python-scen. Django i Tarantinos fall är som vanligt ett ohämmat stycke film som inte når höjderna i Inglourious Basterds, men bjuder på nästan tre timmars rejäl underhållning på gränsen av våra moraliska tabun. Precis som det ska vara.
JONAS DANIELSSON

FLIGHT
Regi: Robert Zemeckis, 2012
Medverkande: Denzel Washington, Kelly Reilly, Don Cheadle m.fl.

Piloten Whip Whitacker lyckas mirakulöst landa ett plan dömt att störta och döda alla ombord. Alla är övertygade om att ingen annan flygkapten skulle ha kunnat rädda så många passagerares liv. Whip blir genast hjälteförklarad, men när haveriutredningen upptäcker vissa oegentligheter börjar hjältefasaden rasa. Utan att avslöja alltför mycket har Whip problem med det mesta och själva grundproblemet är alkohol. Som pilot ansvarar han för hundratals liv men klarar inte att ta ansvar för sitt eget. Oavsett förmåga att kunna fatta blixtsnabba beslut i akuta situationer är Whip hjälplös inför sitt eget ego och sin egen förnekelse. Det är hans kamp mot demonerna och anklagelser kring kraschen som gör filmen både spännande och intressant. Washington är perfekt i rollen och det är alltid roligt att se honom som moraliskt grubblande svin. Tyvärr förvandlar det smetiga slutet Flight till en reklamfilm för AAA vilket fråntar filmen dess värdighet. Det blir till en saga där man på slutet måste berätta sensmoralen så att alla barn förstår. Jag fattar. Det är dumt att dricka alkohol och ljuga. Det är också dumt att göra ett slut så dumt att det pajar en hel film.
JONAS DANIELSSON