MUSIKRECENSIONER

JONAS LUNDQVIST
"Så e de me de"
(Moondog)

Vad som helst kan hända under 16 år. Så lång tid har det tagit Göteborgssonen Jonas Lundqvist att göra "Så e de me de". Han var trummis i Bad Cash Quartet och solodebuterade 2007 som Jonas Game, men det är under eget namn som han på riktigt kliver fram. "Så e de me de" känns så djupt personlig att det ibland är som att lyssna på någons tonsatta dagbok. Det är en skiva man vill ge till en vän som kämpar, med dedikationen: det blir bättre. Tillsammans med producenten Rasmus Hägg har Jonas Lundqvist plockat fram den renaste popen i boken, den typen som lindrar det som river i bröstet. Så himla bra.
LIV SANDER

THE SHINS
"Port of morrow"
(Columbia/Sony)
På nätet: www.theshins.com

The Shins är något av indiedarlingar, men frågan är hur länge man kan leva på gamla meriter. Hyllade i samband med att deras musik kom med i filmen "Garden state" och fortfarande kritikerfavoriter när förra plattan "Wincing the night away" kom för fem år sedan. Men bandet har den här gången slagit in på en lite annorlunda inriktning. Det låter mer propert och poppigt, vilket i och för sig passar sångaren James Mercer och hans röst. Alltid något. Och han låter som vanligt bra. Men musikaliskt låter det ganska blekt och faktiskt ganska tråkigt. Jag tycker inte riktigt man känner igen The Shins.
MIKAEL FORSELL

DAVID URWITZ
"Ta mig nånstans där solen skiner"
(Alvy singer records)
På nätet: www.davidurwitz.se

Det finns några riktiga höjdpunkter på David Urwitz femte album. Till dem hör "Nån annan ska sjunga sången jag sjöng" som är en alldeles underbar gråtlåt och fina singeln "Kasta sten".  I övrigt består "Ta mig nånstans där solen skiner" alltför mycket av transportsträckor som inte lämnar några djupare hjulspår. Urwitz skriver begåvade texter och när han vill är melodierna egna, men det krävs mer för att skivan ska bli mer än ännu en bland övriga i en vispop-fålla där det redan är ganska trångt.
SARA HALDERT

THERESA ANDERSSON
“Street parade”
(Basin Srteet Records/Playground Music)
På nätet: www.theresaandersson.com

Som ni nog fattat kör Max Cavalera vidare i det tuffa spåret på Soulflys åttonde studioalbum. Det finns inte mycket plats för de tidigare etnoinslagen här, och följer den utveckling herr Cavalera valt på bandets senaste plattor. Det finns vissa lugna inslag (som flamencogitarr), men dessa är lätträknade. För den som vill köra huvudet rätt in i väggen så är det här stundtals väldigt bra. För alla andra, en smula utmattande och inte speciellt nydanande. Jag ställer mig med en fot i varje läger.
HENRIK LARSSON

VCMG
“Ssss”
(Mute/Playground Music)
På nätet: www.mute.com/artists/vcmg

Det är något lite gulligt med att Vince Clarke och Martin Gore samarbetar igen efter 30 års uppehåll. Riktigt lika charmigt är det inte att Vince Clarke redan från början bestämde att de skulle göra en technoplatta ihop. Visserligen lite elegant framförd, med snygga melodier och intelligenta 80-talsreferenser - men ändå techno. Det mest uppiggande med "Ssss" är att den i all sin enformighet funkar alldeles utmärkt att springa, cykla och Friskis-jympa till. Men det kanske inte riktigt var vad VCMG tänkt sig.
SARA ULLBERG

ROXETTE
"Travelling"
(EMI)
På nätet: www.roxette.se

Det är fascinerande att följa Roxettes enastående comebackturné over nästan hela världen. Jag tror knappast Marie och Per hade räknat med sådan succé och det verkar ha spillt över rent kreativt också. För nu har Per och Marie börjat spela in nytt material. Några av spåren dyker upp här på "Travelling" som är ett hopkop av livespår, gamla outtakes, b-sidor och ett par nya spåren. Och just de nya spåren är riktigt intressanta. Då tänker jag på de två första låtarna, "Me & you & Terry & Julie" samt "Lover, lover, lover" där Roxette ger sig ut på utflyt i något slags 60-talslandskap med George Harrison-gitarrer. Väldigt mycket pop, som låter mycket mer som Gessle brukar låta solo, än den där skräniga 90-talsgröten Roxette har kört fast i lite förut. Jag hoppas det bara ett smakprov på hur det kan låta när Roxette samlar sig för en platta med bara nytt material.
MIKAEL FORSELL

MIIKE SNOW
"Happy to you"
(Universal)
På nätet: www.miikesnow.com

Så Miike Snow var inte bara ett sidoprojekt för Bloodshy & Avant? De var beredda att lämna livet som framgångsrika låtskrivare åt Jennifer Lopez och Britney Spears för att harva som creddiga musiker i electropopgenren. Ja, varför inte. Första plattan gav mersmak, för där märkte man att det var skickliga hitmakare som lekte med electroformen. Och det blev väldigt lyckat. Men man kan undra om idéerna tagit slut här på den andra plattan. Låtmaterialet är svagare och plattan förefaller lite för mörk och melankolisk. Infallen är färre och det verkar som om Miike Snow drabbats av det klassiska "andra skivan"- syndromet; det som var kul och lustfyllt på första plattan blir kravfyllt på andra plattan och det knyter sig lite. Jag har förstås ingen aning, men det här är en besvikelse.
MIKAEL FORSELL

CALIGOLA
"Back to earth"
(Sony Music)
På nätet: www.caligola.com

Konstnärskollektivet Caligola skriver i sitt manifest att medlemmarna är öppensinnade individer som söker kreativ fullkomlighet. Och visst är det kreativt så det stänker om det. Bandets frontmän, Björn Dixgård och Gustaf Norén från Mando Diao, har tillsammans med producenterna Salle och Masse Salazar kokat ihop ett litet guldkorn. "Back to earth" smakar 60-tal, soul, funk och rester av popiga Mando Diao.
Salazar-bröderna och Mando Diao är en välbekant kombination. 2009 producerade Salla och Masse Mando Diaos album "Give me fire". Den här gången har de så vitt skilda människor som bland andra Natty Silver, Agnes Carlsson, LaGaylia Frazier, Hansson & Karlsson till sin hjälp. Resultatet är ett brett album med finurliga överraskningar. Men det är väl spretigt och räcker inte riktigt hela vägen. Spänningen avtar efter en stund och alla spår är långt ifrån lika intressanta.
KARIN DOFS

CASABLANCA
"Apocalyptic youth"
(Rocket songs/Sound pollution)
På nätet: www.myspace.com/casablanca

Casablanca är supergruppen där Space Age Baby Jane-Anders bland annat samsas med dribblern Mats Rubarth från... eh... AIK på bas. Det roliga är att medlemmarna oftast verkar ha så himla roligt när de får extraknäcka lite och visst känns spelglädjen av när Casablanca river loss. Det skyler liksom över att bandet spelar ganska så daterad och traditionell 70-talsrock i mittfåran. De hade behövt fler låtar som "Last of the rockstars" som har ett helt annat driv och än de andra låtarna på plattan.
MIKAEL FORSELL